Musik av människor som har valt friheten. I livet och i musiken. Inga kompromisser, ingen plan B.
Ett exempel.
Ornette Coleman spelade utan ackord. Inte för att han inte kände till dem, utan för att de låste in honom. Han avskaffade inte harmonierna för att han inte kunde — utan för att de stod i vägen. Det är jazz: inte musiken. Hållningen. Beslutet att alltid fortsätta spela i stället för att upprepa sig.
Joachim Kühn, född 1944 i Leipzig, klassiskt utbildad, på väg att bli konsertpianist — tills hans bror Rolf tog med en Coltrane-skiva från väst. Från och med då var jazzen hans liv. Kühn blev den mest inflytelserika pianisten i DDR-scenen. Men en stat som såg frihet som ett hot var inte kompatibel med Joachim Kühn. 1966 utnyttjade han en inbjudan till Wien och återvände inte. SED hade fått honom att svära att komma tillbaka. Han svor. Och gick.
Tio år. Tio timmar om dagen. Kühn förberedde sig för att kunna allt — och sedan glömma allt. Coleman gillade inte pianister. Instrumentet tänker i ackord, och ackord var precis det Coleman inte ville ha. Kühn var en av de få som han ändå spelade med. För att Kühn var beredd att släppa allt.
Frihet.
”Let’s play, Ornette.”