En vän, Sylvio Lachmann, introducerade mig för 429 Hz-stämningen. Jag provade den, blev omedelbart entusiastisk och började stämma om musik – vi var båda överens: Så här ska musik låta.
Men sedan uppstod frågan: Hur delar man det? Man kan inte sälja en frekvens. Man kan inte koppla den till en enhet. Det enda sättet att få 429 Hz-musik till folk – med tanke på musiklicensiering – är streaming. Så jag byggde precis det.
Om namnet: 432 Hz förknippas ofta med planetrörelser – ”jordens frekvens”. Men 429 Hz verkar vara en gemensam nämnare som förekommer i naturen, en sorts universell stämning. Natur, vårt ursprung, vårt hem – Mother Earth. Och utöver det: Musik är universell. Den överskrider gränser, förenar människor i skönhet och harmoni. Mother Earth kändes rätt.

Frågan kommer ofta, och jag förstår varför. ”Mother Earth” – men sedan behöver man ordentlig bandbredd, serverkapacitet och vettig utrustning för att höra skillnaden. Inte direkt ett litet fotavtryck, eller hur?
Berättigad invändning. Men namnet har inget med miljöskydd att göra – som sagt kommer det från ursprunget till 429 Hz och musikens universalitet.
När det gäller miljöargumentet: Det finns mycket som talar för att köpa bra utrustning en gång och använda den i årtionden, istället för att leva i en ändlös cykel av billig engångselektronik. Men ärligt talat: Jag är inte här för att rädda planeten. Jag är här för att musik ska låta som den ska låta.

För att jag är en enskild person. Det finns inget team, ingen labelaffär, ingen algoritm som fyller en katalog. Varje spår på MER är antingen digitaliserat från min personliga vinylsamling eller från individuellt licensierade Hi-Res-filer. Jag rengör skivorna, jag mastrar överföringarna, jag stämmer om allt till 429 Hz. Det tar tid.
Dessutom: Musiklicensiering är komplicerat. MER körs under en ICE-licens som täcker ett brett spektrum av independent- och småskivbolags musik i Europa – men utesluter de stora skivbolagen. Och dessa gränser förskjuts: Universal har nyligen tagit över Zappa-katalogen, vilket innebär att musik som en gång var tillgänglig för stationer som MER kan försvinna över natten. En tysk GEMA/GVL-licens skulle kosta flera tusen euro per år, bara gälla för tyska lyssnare och kräva geoblockering för alla andra. Det är motsatsen till vad MER står för.
Ja, katalogen är liten. Men allt i den finns där för att jag har valt det, förberett det och ansett det värt att höras på det här sättet.

Universal, Sony och Warner är uteslutna från vårt licensavtal. Deras licenser kostar mer än vi tjänar.
Istället hör du independent-skivbolag: ECM, Clean Feed, Intakt Records (jazz), 4AD, Warp Records, Constellation (Main/Alternative), BIS, Harmonia Mundi, Naxos (klassiskt). Skivbolag som sätter kvalitet före marknadsföring. Musik som du ofta inte hittar på Spotify.
Det är inte en bugg, det är en funktion.

Nej. Jag letar efter ögonblick när musiker överträffar sig själva — när en sångerska blir så medryckt live att hon börjar gråta. När någon låter som om han har lagt tiotusen timmar på sitt instrument, för det har han. När gåshuden säger: Det händer något äkta just nu.
Det får man inte från en algoritm. Det får man från människor som har ägnat sina liv åt musiken. Allt på MER är spelat, inspelat och producerat av människor. Inte som ett statement — det bara blir så.

För att det inte ger pengar. Enbart licensieringen kostar hundratals euro per år. Serverinfrastrukturen, utrustningen, tiden för digitalisering och mastring – inget av det är gratis. Det finns ingen reklam på MER, inga sponsorer, inga investerare. Apparna kostar pengar, och det är allt.
Att driva en Hi-Res-internetradiostation på den här kvalitetsnivån, omstämd till en icke-standardiserad frekvens, med en legal licens, som en enmansverksamhet – det är ingen affärsmodell. Det är en övertygelse. Jag byggde MER för att jag ville att det skulle finnas, och för att ingen annan skulle ha gjort det.